Jag mins samtalet jag fick från älsklingen jag hörde med en gång att något hemskt hade hänt.
Victoria var med mig på jobbet denna dag.
Hon kom och hämtade mig fast jag stog och jobbade med en kund.
Hon sa att du måste ta detta samtalet att det var viktigt!
Älsklingen sa till mig med lugn röst att jag skulle ta det lugnt och sätta mig ner.
Rösten var för lugn och melodisk för att förstå att det han hade att berätta inte var något bra.
Han sa att min pappa hade gått bort för en halvtimme sedan och att jag skulle ta det lugnt.
Jag skulle lämna allt och köra bilen ner till Göteborg och möta upp honom och min mamma på Sahlgrenska.
Jag bröt ihop inne i köket på min arbetsplats och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Jag hade en kund i stolen som jag höll på att göra slingor på och samtidigt tänkte på mamma som också hade brutit ihop. En del av hennes värld hade gått bort som hon hade levt med i den största delen av sitt liv.
Det var även hennes födelsedag och efter jag hade jobbat färdigt skulle vi ha åkt ner och hälsa på pappa då han låg inne och inte mådde så bra.
Jag hade så många tankar och känslor som virvlade omkring i mitt huvud.
Men jag lyckades att samlade kraft och torkade bort mina tårar sedan satte jag på mig mitt pokeransikte.
Gick ut och avslutade min behandling på min kund.
Mellan varven sprang jag in och blandade mera blekning och drog mera folie. Samtidigt grät jag och kunde inte stoppa tårarna som rann nerför min kind.
Men torkade bort dom så fort jag skulle gå ut till min kund igen.
Jag förstår att när man står brevid i en sådan här situation så är det kanske svårt att veta vad man skall göra.
Men en kram och förståelse är det enda man behöver.
Bättre att säga något än ingenting alls för det känns bara kallt och jättetråkigt.
Det var skönt att Victoria var med mig denna dagen.
Hela vägen ner till Göteborg grät jag typ nästan helatiden. Det gick inte att hindra och jag hörde Darins låt för första gången "Ta mig tillbaka".
Den kommer jag alltid associera till pappa och den är väldigt fin.
Vi visste att tiden var nära och att hans önskan var att få lämna denna plats då han hade så ont i slutet.
Men man kan aldrig vara förberedd även om man tror att man är det.
Men jag tror på att man kan känna på sig att det är dags att lämna detta livet.
Pappa hade väntat denna dagen på att ringa och gratulera mamma.
Dom hade pratat ganska länge och han lät trött men han hade gjort det han väntat på.
Så en av dom sista sakerna han gjorde var att gratulera mamma på sin dag.
Sedan hade det gått ca en halvtimme efter samtalet och han var borta.
Ett år har gått så fort det har bara swissat förbi.
Jag är inte mycket för det där med att besöka gravar.
Det är ju mest bara för syn skull och han är ju med mig i hjärtat hela tiden.
Men idag var jag vid graven och satte blommor för pappa, mormor och morfar.
Han har det bra där han är nu och slipper lida av smärtorna som han hade.
Ta hand om er och varandra för man vet aldrig vad som kan hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar